Kommunal tillstyrkan av vindkraft - vetot

Energimyndigheten och Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag presenterat en utredning av hur det så kallade kommunala vetot för vindkraft kan tas bort.

För närmare tio år sedan avslutades en översyn av miljöbalken – miljöprocessutredningen. Den var planerad redan i samband med miljöbalkens införande och leddes av en grupp experter med juridisk tyngd. När det gäller vindkraft var siktet främst inställt på att förenkla och förkorta tillståndsprocessen som tidigare bedrivits enligt både PBL:s bygglovskrav och miljöbalkens tillståndskrav med parallella och oberoende spår. Utredningens förslag (SOU 2008:81) blev ett val av miljöbalksspåret. Man motiverade med att bygglov inte behövs. Man menade att kommuner har tillträckligt inflytande genom översiktsplaner och därtill yttrandemöjligheter under miljötillståndsprocessen.

Resultatet blev en del av energiöverenskommelsen 2009 med följande lydelse:
"Planprocessen för vindkraft förenklas, genom att den så kallade dubbelprövningen avskaffas." Men, sent i den politiska hanteringen gjordes ett tillägg som inte fanns med i utredningens förslag:
"Samtidigt ges kommunen medbestämmande genom att kommunfullmäktiges godkännande krävs för projekt som tillståndsprövas enligt Miljöbalken (d.v.s. större verk eller vindkraftparker)."
Det tillägget blev utan ytterligare juridisk förpackning inskrivet i miljöbalkens kapitel 16, paragraf 4: "Tillstånd till en anläggning för vindkraft får endast ges om den kommun där anläggningen avses att uppföras har tillstyrkt det."
Detta så kallade vindkraftveto kan alltså utövas genom tystnad eller genom ett kort och gott nej utan motivering. Beslutet kan inte prövas i högre instans genom överklagande, och saknar alla formkrav. Beslutet kan återupptas och ändras när som helt under tillståndssprocessen.

Någonstans gick det alltså snett och miljöprocessutredningen kan inte fritas från ansvar. Man ville ha en förenkling men presenterade en lösning som ledde till en allvarlig försämring. I strikt juridisk mening var det en bra och djupgående utredning som kom fram till ett väl motiverat förslag. Men det saknades något slags referens till det starka kommunpolitiska intresset av att, utöver orubbat planmonopol, få vara med och besluta om enskilda projekt.
Det förslag som nu Energimyndigheten och Naturvårdsverket har presenterat i sin utredning är väldigt likt det föregående från 2009. Man motiverar med att bygglov inte behövs. Man menar att kommuner har tillträckligt inflytande genom översiktsplaner och därtill yttrandemöjligheter under miljötillståndsprocessen.

Nu får vi hoppas att det inte går snett igen. Liksom 2009 kan saker fortfarande hända som påverkar den slutliga propositionstexten på ett olyckligt sätt.
Det kommunala vetot är en främmande fågel i svensk förvaltningstradition och vi får hoppas att det kan tas bort helt eller i varje fall att det får en legal förpackning som motsvarar svensk standard. Hur det kan ske får vi se.

Kanske är regeringens beslut före jul om en vindkraftpremie till kommuner en första åtgärd för att vinna politisk acceptans för en förändring. Det är i så fall helt i linje med behovet av lokal nytta och ersättning för externa kostnader för energiproduktion. Okonventionellt och klokt i så fall.
Kanske kommer det fler beslut som siktar mot ökad acceptans för vindkraft i kommunpolitik och lokalsamhällen. Kanske får vi den rättssäkerhet i tillståndsprocessen för vindkraft som vetot saknar och därmed den förbättring som nu två utredningar velat bidra till.
Kanske har, å andra sidan, den politiska verkligheten ändrats så att det nu presenterade förslaget förverkligas utan vidare diskussion. Den som ser saken så bör läsa SKL:s yttrande.

Elefanten i rummet är väl att även kommuner och lokalsamhällen behöver känna av nyttan av vindkraftprojekt, att man behöver börja diskutera de externa kostnader som alla, även förnybara, energislag genererar.